Våra barns utveckling tar skada, till exempel språk och rörelseutvecklingen, förmågan till empati och samarbete.

BARNverket får dagligen in rapporter från föräldrar och pedagoger som beskriver en mardröm där ute. En mardröm som är våra barns verklighet. Vi har fått in exempel på att ledningar (i både kommunala och privata förskolor) i jakten på kronor ”effektiviserar” blöjbyten så de sker på bestämda tider. Om barnet bajsar fem minuter efter blöjbyte får blöjan ändå sitta på till nästa blöjbytestid, eller tills föräldrar hämtar dem – med skinnflådda små rumpor till följd. Detta är allvarligt, men bara ett symtom på en sjuk verksamhet. Om barnets behov av ren blöja negligeras – hur mottas då barnets behov av närhet, trygghet och att bli sedd?

Pedagoger och föräldrar har på många håll över landet reagerat, bristningsgränsen är nådd. Dock finns det en utbredd tystnadskultur i både kommunala och fristående verksamheter, med munkavle för personalen. Pedagogerna måste dessutom göra föräldrarna trygga med att lämna sina barn i verksamheten och får därför inte berätta hur illa det är. De gör så gott de kan, försöker hinna med. Och som konsekvens blir personalomsättningen hög, och ohälsotalet hos personalen ökar. Med fler vikarier och nya relationer för våra barn.

Varför får detta fortgå? Ett grundproblem är en okunskap och ett ointresse för vad barn behöver. Att barn är biologiska individer och människor. Att barn har egna erfarenheter, tankar, känslor och behov som tillsammans med barnets egen kropp, egna sinnen och den känsliga hjärnan bildar en helhet. En helhet som har befunnit sig och befinner sig både i en psykisk, fysisk och social miljö. Och att ett barns hjärna inte går i repris. Men barn är anpassningsbara, de anpassar sig även till förhållanden som är skadliga för dem vilket inte sällan ger symtom. Men vissa symtom visar sig först i skolan, eller i vuxenlivet.

Dagens förskola har
blivit ett experiment

Förskolan idag tar hand om fler och yngre barn med längre vistelsetider på färre personal. Det här är förutsättningar som barn tidigare inte varit utsatta för. Men barnens behov och bästa får inte stryka på foten i jakten på effektiviseringar. Det skriver flera debattörer som alla sitter i styrelsen för föräldraorgansationen BARNverket.

FOTO: TOMAS ONEBORG

Det finns goda exempel, men de skadliga exemplen är för många och svåra för att inte lyftas.

Debatten går varm om skolan, som en het valfråga. Och det är bra, skolans värld behöver debatteras. Men många tycks glömma bort var grunden i skolväsendet ligger.

I en tid med ökad psykisk ohälsa hos barn och med sjunkande skolresultat bör grunden diskuteras. Var börjar det? Jo, i förskolan. Där går nästan hälften av alla 1-åringar, 9 av 10 två-åringar och 95 procent av alla 3-5 åringar.

Barnen i förskolan är idag både yngre och vistas allt längre dagar. Samtidigt ökar barngruppsstorleken, många kommuner har grupper på upp till 24 barn på tre pedagoger som inte sällan arbetar deltid. Nästan en femtedel av avdelningarna består av över 20 barn. Pedagoger som förutom att ta hand om allt fler barn erhåller även fler och fler administrativa uppgifter. Det tas från tid som de tidigare hade i barngruppen.

Tidigare fanns riktlinjer för barngruppsstorlek och yta i förskolan. Idag är det enbart djur som har ett sådant skyddande reglemente – inte våra barn. Trots att barns hälsa, utveckling och lärande påverkas negativt av en bristande fysisk miljö, till exempel för små lokaler, buller, bristande ventilation och städning, fukt och mögel, ostimulerande gårdar och undermålig kost. Barn påverkas även negativt av för stora barngrupper. Skolverket hade tidigare riktlinjer att en förskoleavdelning bör bestå av cirka 15 barn, färre om det är små barn eller barn med särskilda behov. Riktlinjerna är nu borttagna, men kunskapen och forskningen finns kvar.

Vi vet att stora barngrupper riskerar vara skadliga – och ju mindre barn desto större skada. I grupper med fler än 20 barn blir barnen oftare ledsna, aggressiva, stökiga och umgås mindre med andra barn. För många och/eller otrygga relationer skapar en inre stress hos barnet. Studier som är gjorda visar på höga halter av stresshormon som ger både fysiska och psykiska symtom och skador. Våra barns utveckling tar skada, till exempel språk och rörelseutvecklingen, förmågan till empati och samarbete.

Problemen i förskolan finns oavsett huvudmannaskap. Egentligen riskerar problemen vara större på de kommunala förskolorna eftersom de oftast inte kontrolleras lika regelbundet och noggrant som de fristående. Kommunerna borde se över sin egen verksamhet likväl som de privatas.

I en avsaknad av riskbedömningar och konsekvensanalyser ur ett barnhälsoperspektiv försvinner barnets behov och barnets bästa i jakten på effektiviseringar. Budget i balans och god ekonomisk hushållning i all ära men jakten på effektiviseringar går allt längre. Senast på onsdagen fick vi ta del av Uppdrag gransknings skrämmande reportage i SVT från en förskola. Tyvärr inte ovanliga problem.

BARNverket får dagligen in rapporter från föräldrar och pedagoger som beskriver en mardröm där ute. En mardröm som är våra barns verklighet. Vi har fått in exempel på att ledningar (i både kommunala och privata förskolor) i jakten på kronor ”effektiviserar” blöjbyten så de sker på bestämda tider. Om barnet bajsar fem minuter efter blöjbyte får blöjan ändå sitta på till nästa blöjbytestid, eller tills föräldrar hämtar dem – med skinnflådda små rumpor till följd. Detta är allvarligt, men bara ett symtom på en sjuk verksamhet. Om barnets behov av ren blöja negligeras – hur mottas då barnets behov av närhet, trygghet och att bli sedd?

Pedagoger och föräldrar har på många håll över landet reagerat, bristningsgränsen är nådd. Dock finns det en utbredd tystnadskultur i både kommunala och fristående verksamheter, med munkavle för personalen. Pedagogerna måste dessutom göra föräldrarna trygga med att lämna sina barn i verksamheten och får därför inte berätta hur illa det är. De gör så gott de kan, försöker hinna med. Och som konsekvens blir personalomsättningen hög, och ohälsotalet hos personalen ökar. Med fler vikarier och nya relationer för våra barn.

Varför får detta fortgå? Ett grundproblem är en okunskap och ett ointresse för vad barn behöver. Att barn är biologiska individer och människor. Att barn har egna erfarenheter, tankar, känslor och behov som tillsammans med barnets egen kropp, egna sinnen och den känsliga hjärnan bildar en helhet. En helhet som har befunnit sig och befinner sig både i en psykisk, fysisk och social miljö. Och att ett barns hjärna inte går i repris. Men barn är anpassningsbara, de anpassar sig även till förhållanden som är skadliga för dem vilket inte sällan ger symtom. Men vissa symtom visar sig först i skolan, eller i vuxenlivet.

Förskolan har blivit en riskfaktor för våra barns hälsa. Vi vet hur viktig anknytningen är till en trygg vuxen och vi vet vilken stress det är för barnen att inte känna den tryggheten. Barnen riskerar hamna i en långvarig stress, som skapar ohälsa – både på lång och kort sikt. Det finns goda exempel, men de skadliga exemplen är för många och svåra för att inte lyftas. Beskriven problematik ökar behovet av tydliga riktlinjer och lagar. Barnen faller just nu mellan stolarna när det gäller deras arbetsmijö/lärandemiljö då de inte omfattas av arbetsmiljölagen. Även skolans styrdokument har glömt att ett optimerat lärande kräver ett välmående barn.

Vid kostnadseffektiviseringar och förändringsarbete görs inga riskbedömningar ur ett barnhälsoperspektiv. Trots att Sverige ratificerat FN:s konvention för barnets rättigheter. Och trots att det är kostnadseffektivt att satsa tidigt – sjukdomar, negativa beteenden och utanförskap kan förebyggas om rätt resurser sätts in i tid. Men budgeten är för liten, den räcker inte till att erbjuda barnen en trygg, hälsosam och utvecklande miljö i förskolan. Och det är fritt fram för kommunerna att sätta spelreglerna.

Vi har sett att kommuner kan leva upp till sådant som föreläggs dem, till exempel måste kommunerna enligt platsgarantin erbjuda alla barn 1-6 år gamla en förskoleplats inom fyra mån från det barnet ställs i kö. Annars blir kommunen betalningsskyldig. Det har gjort att barn erbjuds platser trots att platserna inte finns. Istället för att bygga fler förskolor trycker man ihop barnen i befintliga lokaler eller skapar temporära avdelningar i uttjänta byggnader som varit rivningsobjekt. Men platsgarantin hålls – det visar att det finns potential för staten att göra likadant med en kvalitetsgaranti – att sätta ett maxtak för barngruppsstorlek och skapa en arbetsmiljölag som även innefattar förskolebarnen.

Arbetslinjen till all ära, men det kräver att det finns en barnlinje – vi kan inte utsätta våra barn för det expriment som nu pågår – om föräldrarna ska kunna arbeta måste det finnas en förskola som ser till barnens behov, vad gäller utveckling, hälsa och lärande. Just nu pågår det en strukturell misshandel av våra barn, i många fall helt ovetandes. Vi vuxna måste säga stopp nu. Vi måste skydda våra barn och stärka barnens rättigheter. Våra barns hjärnor går inte i repris och Sverige har inte råd att offra fler barn i den svenska förskolan.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/dagens-forskola-har-blivit-ett-experiment_3383376.svd

2 thoughts on “Barns utveckling tar skada

  1. Huga. Har läst. Apropå blöjor, så fick jag nyligen veta att man helst ska vara blöjfri när man börjar förskola här :). En underbar grej ju, precis som att kolla så att man är skolmogen, så ska man helst gå på toan själv innan man börjar förskolan…vilket betyder att folk löser så att de kan vara hemma tills de är redo . Här får man föräldrapeng i 3 år. Väääldigt lite, så att man knappt går runt,men möjligheten finns. Här anser många att det är onaturligt med barn i förskola tidigare…. de använder inga ord som ”anknytningsteori” men vet att man bara behöver, eller tom mår bättre av, att bara ha ett 10-tal nära relationer (föräldrar, syskon, far o morföräldrar, kusiner, o nära vänner till familjen främst) de första åren.

    1. Vilken bra grej! Tar man ut alla dagarna så är de slut efter 1 och ett halvt år. Då barnen är som skörast i anknytningen.
      Här tror många ursäkta -puckon- attc dagis är utvecklande och bättre än föräldrar. Folk lirar inte på sig själva. Mammagrupperna är stora och folk frågar om allt hela tiden. Man frågar andra hur man ska göra. Gröt eller inte? Trots? Ersättningen? Snitt? Allt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

%d bloggare gillar detta: