Out in The open

Efter att molnen skingrades.. och världen blev underbar igen (säger förlossningsdepp  trots att jag inte är säker)

Så har sorgen börjat smyga sig på, från att ha varit rätt bedövad så känner jag gråten ofta inuti. Vi behöver byta bil. Alla våra barn har åkt i den. Jag blev mer ledsen än vad jag trodde. Vi har ju pratat om det förut men då kände jag inte så här. 

Vi har haft fint besök ikväll. Fin familj. Ätit gott. Barnen har lekt. 

Mina barn sover inte. Jag är fortfarande förundrad över att jag fick två barn. Jag gav någonstans på vägen upp drömmen om barn. Vilken lycka. Men i lyckan sitter den ledsna gråten inuti. Jag måste få ut den. Den är på väg som ett tåg. Jag måste våga ta in gråten den här gången. Det finns inga alternativ. 

Det är inte enbart sorgen över barnen. Det är också en sorg över bemötandet och slarvet inom vården. Jag är ok. Tror jag. Men det gör ont. Ändå. 

Fast allt jag vet. Vilket är ok. Måste gråten få gråtas. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>