Igår insåg jag något jobbigt men på ett bra sätt. Jag insåg att jag inte tyckte om mig själv. Alltså jag gillar mig själv och hur jag är. Men jag älskade inte mig själv. Jag spårade det tillbaka till förlossningen med neo. Att jag inte fick bedövningen. Att förlossningen var så hemsk. Att opereras efter och sen bemötandet av personalen på BB. Det var fruktansvärt. En läkare på neo var också hemsk. Jag var skör efter. När man mister två barn efter en förlossning så är det jobbigt. Det gick bra med Lily. Om man bortser från traumat att de försökte ta ut moderkakan med armen.
Och operationen efter. Leah hade navelsträngen runt halsen. Vatten i lungorna. Och hon var i vecka 34.5. 
Hade varit konstigt om jag inte varit skräckslagen för att mista igen. Men det hände något annat. Jag gick in i ett mode under de tre veckorna på neo. Där det handlade om Leahs överlevd. Och för att göra det stängde jag av. Som vanligt. Och där i det. Så slutade jag att älska mig. Det var överlevnad för mig med. En känslomässig. Allt har sedan dess enbart handlat om att hålla mig känslomässigt ovanför ytan. Och vara småbarnsmamma. De två ihop har varit extremt svårt. Jag är fullständigt slutkörd. Jag tar en dag i taget.
Och från igår när jag kom på det.. jag njöt av att vara jag förut. En känsla av att vara nöjd med den jag är. Jag insåg att den inte funnits på väldigt länge. När insikten ramlade ner kändes det så bra igår.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>