Dagis skapar osjälvständiga individer

Enligt min erfarenhet är det väldigt få föräldrar i Sverige som ser dagis som något nödvändigt ont. Tvärtom. Det är bra för barnen. Bättre till och med, för på dagis finns det pedagoger som kan leka pedagogiska lekar med dem, och de slipper tillbringa massa tid med uttråkade eller kanske till och med deprimerade föräldrar som inte vet något om vad barn behöver. Dessutom, och det här är nästan alltid huvudargumentet, så finns det andra BARN på dagis och barn behöver andra barn. Mer än de behöver närheten till sina föräldrar.

Visst stämmer det till viss del att barn behöver leka med andra barn. Men ettåringar? Tvååringar? Och är social interaktion någonting som bör pågå hela långa dagen, hela veckan, för ett litet barn?

Ett litet barn på ett år som slits ur armarna på sin förälder för att placeras i ett hav av andra barn lär sig inte att interagera socialt eller att utveckla nära relationer till andra människor. De lär sig att stå ut. Att klara sig. Att överleva socialt och känslomässigt. På samma sätt som de ständiga separationerna blir till en färdighet de lär sig bemästra på bästa sätt, det vill säga utan allt för mycket tårar.

ANNONS:
Kanske är det detta som menas med kompetenta barn?

Experterna påstår att de kan mäta effekterna av det här. De påstår att det inte finns något att oroa sig för. Barn behöver inte knyta an till just sin förälder. Det kan vara vem som helst. En varm famn och en förstående röst är allt som krävs. Det finns, säger de, forskning på det. Barn är lyckliga på dagis. De har till och med intervjuat barn efteråt och fått svart på vitt hur bra de hade det. Dessutom presterar dagisbarn bättre i skolan än de som inte gått på dagis (var de nu lyckats hitta en sån kontrollgrupp i dagens Sverige).

Det är klart att barn är lyckliga på dagis. De har ju tillbringat så gott som hela sin barndom där. Alla vuxna ser tillbaka på sin barndom och minns hur roligt de hade det. De tråkiga bitarna filtreras bort. Det hör barndomen till. Och skolan, det är ju en institution om någon. Ju mer övning man fått i att anpassa sig i grupp och lyssna på pedagoger desto bättre passar man in.

Frågan är: har man rätt att institutionalisera människors barndom?

Janna Davidson: Förskolan utgör inget institutionsliv

Bortsett från det tråkiga faktum att ALLA i ett land får exakt samma uppväxt, och kanske exakt samma personlighetsstörningar till följd av det, frågar jag mig hur moraliskt korrekt detta är.

Att 90 – 95% av alla föräldrar i ett land lämnar in sina små ettåringar på dagis för att uppfostras av pedagoger bär tecken av masspsykos. En pedagog är bara en person som gått några kurser på universitetet. De är inte experter på mitt barn. Framför allt älskar de inte mitt barn. De behandlar alla barn likadant och efter samma mall, baserat på sånt de läst i sina manualer.

Små barn har rätt att känna sig speciella. Ju mer uppmärksamhet, ju mer kärlek och pussar och kramar barnen får desto tryggare känner de sig. Nu och senare när de växer upp. Det tror jag alla håller med om. På vilket sätt skulle dagis vara bättre än föräldrarna på att ge barnen den här grundtryggheten? Skulle pedagogiska lekar vara viktigare än att finnas till hands?

Det stämmer nog att mammor och pappor som är hemma med barnen har annat att göra än att leka kurragömma. Men enligt min erfarenhet så behöver barn ingen hjälp med att leka. Däremot vill de gärna ha en i närheten eller inom hörhåll. Så att man är tillgänglig om det skulle hända något. Eller om de bara behöver en kram.

Visst, dagiskulturen hänger ihop med nödvändigheten att jobba och tjäna pengar. Man måste betala hyran, visst är det så. Fast under ett par år kanske man kunde spendera mindre och resa mindre och även jobba mindre för att själv kunna ta hand om och uppfostra sina barn. Det är ju trots allt ens eget ansvar. Inte kommunens. Eller är det så att det anses ha så låg status att ta hand om sina egna barn att man helt enkelt skäms för att göra det. Kanske tror många att de inte skulle klara av det? Att man måste vara utbildad pedagog för att ta hand om en tvååring?

Eller har folk bara alltför svårt att avstå från bekvämlighet och en årlig Thailandresa? Har folk blivit för vana vid en viss sorts livsstil, som förmodligen bara existerar i Sverige, där man kan ha tre barn och jobba heltid och samtidigt ha både tid och råd att köpa allt man behöver och resa vart man vill när man vill?

I andra länder är just småbarnsåren den svåraste tiden i många förhållanden eftersom de innebär så många kompromisser och uppoffringar. Det är synd om dem, tycker svenska föräldrar, för de har inget dagis. Men ofta är detta ett val folk gör just för att de själva vill uppfostra sina barn. För att de tycker att det är viktigt och nödvändigt för barnens välmående.

My Tegelgård: Borde vi inte redan sett de negativa konsekvenserna?

Det finns även en annan dimension av dagiskulturen som är mycket sorglig, förutom bristen på småbarn i det dagliga livet och det ekande tomma gatorna, som gör det ändå svårare att bryta mot det gängse om man nu skulle vilja och våga. När föräldrar inte uppfostrar sina egna barn så försvinner också kunskapen om barn. All den där nedärvda kunskapen och erfarenheten som folk förlitade sig på förr i tiden. Alla genomlevda år med barn. Generationers gedigna äkta erfarenheter av hur man gör. Allt det kommer bli överflödigt och försvinna. Istället måste man förlita sig på de så kallade experterna. Pedagogerna. Psykologerna. De som faktiskt tar hand om ungarna. Ingen vågar längre ha en åsikt. Ingen HAR längre en åsikt. Bara experterna kan uttala sig om sakfrågor. Och vad blir det av föräldrarna? Veliga mähän som inte har en aning om hur de ska hantera sina egna barn. De måste be om råd. Fråga expertisen om regler och gränser. Samtidigt som de desperat försöker kompensera sin frånvaro med att vara extra ”snälla” och flexibla.

De tutar i folk att ju mer man arbetar desto friare och självständigare blir vi som individer. Men ju mer dagiskulturen får härska, ju mer osjälvständiga blir både barn och föräldrar.

http://asikt.dn.se/asikt/debatt/har-forskolan-blivit-var-tids-barnhem/dagis-skapar-osjalvstandiga-individer/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>