Alla!
Jag vill ha Leia och Linnea också!
Det är -mina- barn. Hur vågade döden ta mina barn?
Det gör fortfarande obeskrivligt ont. Det gör mig darrig och svag idag. Urlakad. Ledsen. Leah går ju lite nu. Så vi behöver mer staket. Roger for och köpte det. Jag ligger på soffan med ont i hjärtat och tårarna rinner ont. Det svider i ögonen. Det värker inuti. Känslan som jag hade då när hon dött. Den där känslan när armarna värkte av längtan. Den känslan finns kvar. Jag kan inte säga att den har dämpats.
Jag vill ha mina barn! Ge mig mina barn. De var ingens att ta. Ingens! Mina!
Maktlösheten efter att självaste döden tagit andan och livet ur dom. Lämnat mig där med blick vilande på ett tomt skal. En bebis som dog. Två. Deras små små kroppar som inte andas. Vars ögon är slutna och som aldrig någonsin kommer öppnas igen. Livet är enkelriktat. Livet kan gå ur en kropp. Men inte i. Inte tillbaka. Det gör så förtvivlat ont. Rakt igenom hela mig.
Dra år helvete döden. Jag förbannar den. Jag hatar döden. Jag bar dom. Jag växte livet under så lång tid i min mage och döden tog det bara så. Allt jag gjort slog döden i spillror. Som om det inte var något värt. Det dyrbaraste jag kände till. Den enorma kärleken och vände på den till lika mycket ont. Värre. Så ont att det inte ens går att förstå. Så mycket att det inte ens får plats samtidigt. Våra kroppar är för små för att förstå sorgen efter ett förlorat barn. För stor. Så när sorgen bearbetas så fylls sorgen på. När jag gråter kommer mer ny sorg. Min mormor dog. Det är en helt annan sorg. En kärleksfull sorg. Den är vacker och blommig. Chabby chic. Djup. Invecklad.
Kärleken till en bebis är rå. Ny. Plötslig. Kraftfull. Instinkten att skydda och vårda är sammanflätad.

Grattis på födelsedagen mitt lilla hjärta.
Jag minns din lilla fot. Din lilla svaga bräckliga kropp på mitt bröst. Din värme som jag visste skulle försvinna snart. Det var på lånad tid. Hur tungt ditt lilla huvud var. Att jag skulle behöva gå igenom allt en gång till. Det var och är en mardröm. Den svarta och mörkaste.

Jag önskar att allt varit annorlunda. Att ni var här. Så vi kunde fira dig. Med ballonger och prinsesstema. Du hade gillat det. Alla presenter vi hade överröst dig med. För du var så efterlängtad. Jag försökte stanna tiden på sjukhuset alla 100 dagar för att få vara med dig. Det gick inte.

Jag ville bara önska dig Grattis men jag saknar dig lika mycket nu, som då.
Du fattas oss.
image

image

One thought on “Jag vill ha mina barn!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>