Sommaren är här och muren runt

Andra dagen i sommar som det går att hänga tvätt på. Dessvärre vill man ju vara ute nu. Gungat, spelat boccia, ätit kebantallrik på verandan med barnen.

Tittar fick på gästhuset och det kliar i renoveringsnerverna. Tittar på fönstren och vill måla om dom.. och knutarna.
Försöker att hålla mig från dessvärre har jag noterat att vila ger mig ångest. Det är något som jagar mig. Inifrån. Jag vet inte hur jag ska möta det. Vända mig om och se sorgen i ansiktet. Ta steget. Hoppa. Jag vill inte. Jag kan inte. Känner mig förstenad i rörelsen.
Renoveringen och allt inredande och barnen hjälper mig att hålla det ifrån mig. Samtidigt är det lite dom att vara kissnödig. Det ger mig stress.

Jag säger till mig själv att det är ok att vara ledsen. Vad är jag rädd för? Smärtan? Att den ska göra ont? Alltså demoniskt ont? Den finns ju där och har funnits sen hon dog.
Gråten? Kanske. Jag gråter så jag kräks. Tårarna är så salta så de svider och bränner värre än lök. Brinnande tårar. Genom elden? Jag är så behärskad att det är svårt att ge efter.
Det är numer en solid mur. Där jag murat igen alla sprickor. 3 meter hög och kan stå i tusen år utan att vittra.
Jag vill inte vända mig om. Slöseri med tid att vara olycklig. Ge mig själv chansen att vara ledsen. Varför? När man kan välja att vara glad?
Varför lägga möda och gnäll på det som gör ont? När man kan välja att mindfullnessa och se det man har?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>