Lås, egentid och en bra bok

Jag lånade en intressant bok an min vän Gurgi.
Det ledde i sin tur till att jag kunde (mest för att Roger leker med båda barnen-samtidigt ) och valde att låsa dörren till badrummet. Första gången på väldigt länge, på flera år.

Det innebär en titt inåt. För mina självinsikter frodas. För det gör dom.
Hela tiden tar jag mig en titt inåt.
Boken tittar på skillnader på människor.
Jag började snabbt se mig om efter människor som är som jag.
Människor som är som jag. Typ som jag. Det är ju nu jag önskar en del saker. Att jag kunde tagga er. Ni som läst. Som jag lärt känna genom facebook och här (där på förra bloggen)

1. Hur många av er har känt igen sig och tänkt att ni är typ som jag? Eller versioner av människor som påminner om mig?
2. När jag började se mig omkring efter människor som är typ som mig.. så såg jag några av er som skrev/skrivit mest här. Och undrade hur många av som känt igen sig i mig men ändå aldrig skrivit eller mailat mig. Men igen. Jag hade skrivit så, så försvinner likheten.

Men om jag förut var som andra innan mina två första barn dog.. då är jag ju inte det. Vi formas av våra erfarenheter och inte många har min historik. Inte många har ändrats så dramatiskt som jag har.
Från att ständigt ha varit glad och ha ett driv till att bli mer allvarlig. Från att ha varit social och fullkomligen älska att ha människor omkring mig till att föredra att vara själv. Visst har det blivit lite synd att missa det umgänget som varit, roligt och intressant och väldigt underhållande. Att få vara en del i något större. Att vara väldigt omtyckt av väldigt många har varit väldigt skönt.
Det har varit otroligt jobbigt att ha förändrats så otroligt mycket. Jag hade tidigare en energi som en liten eldboll. Jag sprutade energi som en liten vulkan. Jag var ett konstant solsken. Utom stunder jag hade väldigt svårt. Jag hade mycket svårt att gå igenom även som tonåring och ung vuxen. Och från jag fyllde 16 så försvann i princip allt känomässigt stöd som fanns och jag var ”on my own”. Jag hade en del perioder när jag sörjde det svårt och hårt. Att axla livet själv var inte lätt. Att hoppas få stöd. Mest svårt var det att vara ledsen själv. För den sorgen jag hade, delades inte av mina vänner.

Att se två av sina egna nyfödda dö.. två gånger med bara ett år mellan.. är fruktansvärt svårt och det gör fruktansvärt ont. Det ger människor ett djup, karaktär. Man ger gärna olika roller och filmkarriärer, döda barn. Som i NCIS tex. Gibbs.
Som ett finare vin antar jag. Den ständigt närvarande smärtan. Hur ont det gör när andra har det ma själv förlorat och inte är rädd om det. Hur ont det gör när man blir påmind. Eller när något triggar ens minnen och man inte riktigt vet vad. En rörelse. Ett ljud.
Djupet av värderingar som förändras av vetskapen att det som finns idag kan vara borta imorgon. Att ta vara på tiden med sina barn. Det som många klurar ut,  utan att ha förlorat sina barn. Det som en del som har förlorat sina barn, ändå inte klarar av. Det som de inte förstår. På dödsbädden. Tankarna och minnena som kommer i slutskedet.
Jag vet.
Jag kommer minnas tiden jag valde med mina barn. Att se dom växa upp. Karriär, status och prestige i all ära. Ligger man på dödsbädden är det inte det som kommer bli mina sista minnen.
Minnen på dödsbädden är guldvågen hos Egyptens gudar. Minns du barnen, liv, kärleken? Eller status, saker och karriär? Karriär. På dödsbädden ett papper som knycklas ihop. Barnen är gåvan. Framtiden. De som besitter värdet.

Min bitterhet. Är min. Min bitterhets ögon ser människor som kastar bort tiden med sina barn. Jag undrar varför man skaffar barn. Vet svaret.
Ha någon som älskar en när man blir gammal. För att alla andra gör det.
Mitt val och vilja att försöka få barn handlade om en sak. Att få lägga och slösa min kärlek på ett barn. Det är min bitterhet som har svårt att förstå hur man inte kan förstå vad som är meningen med livet. Min bitterhet ser andras blindhet. Jag jobbar med ödmjukheten som inte kommer gratis. Att till fullo förstå att min väg inte är andras. Att de andra får stå sitt kast när deras skäl vägs på guldvågen vid livets slut.
Kunskap och kärlek till barnen. Det är mina ledstjärnor. Att försöka förstå och visa hänsyn.

Potta.

2 thoughts on “Lås, egentid och en bra bok

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>